Lex Maria inom tandvården – när och hur anmäler man?
De flesta som arbetat ett tag inom tandvården känner till uttrycket Lex Maria, men gränsen för när en händelse faktiskt ska anmälas är inte alltid lika självklar. Är en förväxlad bedövningsspruta en Lex Maria-händelse? Räcker det att en patient blivit obehaglig berörd, eller krävs faktisk skada? Otydlighet kring den frågan är en av de vanligaste anledningarna till att kliniker antingen anmäler i onödan eller, värre, missar att anmäla när de faktiskt borde.
Vad är Lex Maria egentligen?
Lex Maria är det vardagliga namnet på anmälningsskyldigheten i Patientsäkerhetslagen (2010:659) 3 kap. 5 §, som kompletteras av Inspektionen för vård och omsorgs föreskrifter HSLF-FS 2017:41. Regeln innebär att en vårdgivare är skyldig att anmäla till IVO om en patient i samband med vård har drabbats av, eller utsatts för risk att drabbas av, en allvarlig vårdskada.
Namnet kommer historiskt från ett rättsfall på 1930-talet, men innebörden idag är densamma oavsett vårdform: sjukvård, tandvård och även viss omsorg omfattas.
Vad räknas som en allvarlig vårdskada?
Det är här osäkerheten oftast uppstår. En vårdskada är en skada som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården. Den blir ”allvarlig” när den:
- Är bestående och inte ringa, eller
- Har lett till, eller riskerat leda till, ett väsentligt ökat vårdbehov eller dödsfall
Inom tandvården kan det handla om till exempel en förväxlad injektion mellan patienter, en instrumentdel som lossnar och sväljs eller aspireras, en allvarlig felbehandling som skadar en nerv permanent, eller en läkemedelsreaktion som inte upptäckts i tid. Gemensamt är att konsekvensen ska vara mer än en obekväm eller obehaglig upplevelse – det ska finnas en faktisk eller nära förestående medicinsk skada.
Hur går anmälningsprocessen till?
När en händelse identifierats som en möjlig Lex Maria-händelse följer processen i regel dessa steg:
- Omedelbar åtgärd. Patientens säkerhet säkerställs först, oavsett vad som senare beslutas kring anmälan.
- Patienten informeras. Den drabbade, eller närstående, ska snarast informeras om att en händelse inträffat och att en anmälan kommer att göras.
- Intern utredning. Kliniken gör en noggrann genomgång av händelseförloppet, ofta med hjälp av en rotorsaksanalys, för att förstå vad som hänt och varför.
- Anmälan till IVO. Anmälan görs av den person som vårdgivaren utsett till anmälningsansvarig, vanligtvis klinikchef eller tandläkare med särskilt ansvar.
- IVO:s granskning. IVO bedömer om utredningen är tillräcklig och om de åtgärder som föreslås är rimliga för att förhindra upprepning.
Processen ska inledas utan dröjsmål – det finns ingen anledning att vänta med att påbörja den interna utredningen tills man är säker på att anmälan krävs.
Varför blandas Lex Maria ofta ihop med vanlig avvikelsehantering?
Alla Lex Maria-anmälningar börjar som en avvikelse, men långt ifrån alla avvikelser blir en Lex Maria-anmälan. Skillnaden ligger i allvarlighetsgraden. Problemet är att den bedömningen kräver att avvikelsen faktiskt är dokumenterad och analyserad på rätt sätt från början – annars är det svårt att i efterhand avgöra om tröskeln för allvarlig vårdskada nåtts.
Hur DentSafe underlättar arbetet
I DentSafe registreras varje avvikelse med samma grundstruktur, oavsett allvarlighetsgrad, vilket gör att bedömningen av om en händelse bör eskaleras till en Lex Maria-anmälan blir tydligare redan från start. Historik, tidslinjer och kopplade åtgärder finns samlade, vilket gör den interna utredningen enklare att sammanställa och presentera för IVO om anmälan blir aktuell.
Att ha en tydlig, konsekvent struktur för avvikelser är det enskilt bästa sättet att undvika att stå med bristfälligt underlag den dagen en allvarlig händelse faktiskt inträffar.
Vill du se hur DentSafe stödjer hela kedjan från avvikelse till eventuell Lex Maria-anmälan? Boka en demo för att se hur det fungerar i praktiken.